Sälja demokratin för en statsrådspost

NÄR JAG HÄROMVECKAN KOLLADE MIN FACEBOOKSIDA föreslogs jag att be om Lars Ohlys vänskap då flera av mina vänner också var vänner till Lasse. Hade det varit före jag skrev denna blogg hade jag självklart skickat en förfrågan.

Jag kunde då inte tänka mig att ens anhålla om Facebookvänskap med en som, ifall makten honom givits, var beredd att sälja ut mina och andra arbetslösas demokratiska rättigheter för att han själv och ytterligare en till två partikamrater skulle få krönas med statsrådsposter.

Tänkte däremot att ifall Lars Ohly hade skickat en vänförfrågan hade jag accepterat. Så kom då en förfrågan förra helgen. Men jag kunde inte förmå mig att tycka på knappen bekräfta.

Genom att gå med på att en rödgrön regering skulle behålla högerregeringens deltidsregler i a-kasseförsäkringen har ju han och Vänsterpartiets partistyrelse gått med på att sälja ut arbetslösa fritidspolitikers demokratiska rättigheter. Det är för mig obegripligt att mitt parti kunde göra detta, ett parti som jag lagt ner tusentals timmar för och betalat medlemsavgifter till i mer än 30 år.

HADE JAG KUNNAT FÖRESTÄLLA MIG HUR DJUPT partiet kunde sjunka i åtrån efter ett par statsrådsposter då hade jag, vid vårens kongress, röstat för att avbryta det rödgröna samarbetet.

Men kanske det finns en acceptabel förklaring till att partiet var beredd att sälja arbetslösa fritidspolitikers demokratiska rättigheter för några statsrådsposter. Det är bara det att ingen har avslöjat den rödgröna framsyntheten med en sådan politik.

Om det finns en acceptabel förklaring så vill jag även att Lasse eller någon annan partistyrelseledamot förklarar hur i helskotta Vänsterpartiet kan acceptera att behålla a-kassedeltidsregler som framförallt drabbar arbetarklassens kvinnor? Till dess motsatsen är bevisad misstänker jag att partistyrelsens feministiska praktik saknar arbetarklassperspektiv.

Finns det ingen acceptabel förklaring utan att det bara är åtrån till statsrådsposter som är den enda förklaringen till att Lars Ohly och Vänsterpartiet har hamnat i knäna på Reinfeldt i frågan, då tycker jag att partistyrelsen ska fundera på om de inte är skyldiga någon/några en ordentlig pudel och ursäkt. Därefter borde de försöka fundera ut någon slags kontrollmekanism som gör att partiet inte slår på t.ex. arbetslösa i sin maktåtrå.

ÄVEN OM LARS OHLY ÄR/VAR BEREDD att sälja ut mina och andra arbetslösa deltidspolitikers demokratiska rättigheter så önskar jag att Ohly sitter kvar även över valet 2014. Med Lasse Ohly som partiledare finns trots allt hoppet att partiet ska kunna bli ett verktyg, ett redskap för vi som tror att det är möjligt att bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det samhälle som vi har idag. D.v.s. bygga ett samhälle som kännetecknas av att det ”istället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”, som Marx och Engels formulerade slutmålet 1848.

Skulle Lasse Ohly avgå redan vid kongressen till våren 2012 är jag rädd att Sjöstedtismen skulle göra sitt definitiva intåg i partiets politik. Det skulle innebära att partiet definitivt stannar vid att vara en pratkvarn som ­– för att sno några ord från Karl Marx föreläsning inför Första internationalens generalråd sommaren 1865 ­– ”inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att söka bli hävstång för att slutgiltigt… avskaffa lönesystemet.”

Det enda positiva med en sådan utveckling är rent privatekonomiska. Med nuvarande medlemsavgift skulle jag spara 300 kronor per år till dess träfracken dras på.