ProletärProcess

Sälja demokratin för en statsrådspost

2010-11-12T14:21:00.000+01:00

NÄR JAG HÄROMVECKAN KOLLADE MIN FACEBOOKSIDA föreslogs jag att be om Lars Ohlys vänskap då flera av mina vänner också var vänner till Lasse. Hade det varit före jag skrev denna blogg hade jag självklart skickat en förfrågan.

Jag kunde då inte tänka mig att ens anhålla om Facebookvänskap med en som, ifall makten honom givits, var beredd att sälja ut mina och andra arbetslösas demokratiska rättigheter för att han själv och ytterligare en till två partikamrater skulle få krönas med statsrådsposter.

Tänkte däremot att ifall Lars Ohly hade skickat en vänförfrågan hade jag accepterat. Så kom då en förfrågan förra helgen. Men jag kunde inte förmå mig att tycka på knappen bekräfta.

Genom att gå med på att en rödgrön regering skulle behålla högerregeringens deltidsregler i a-kasseförsäkringen har ju han och Vänsterpartiets partistyrelse gått med på att sälja ut arbetslösa fritidspolitikers demokratiska rättigheter. Det är för mig obegripligt att mitt parti kunde göra detta, ett parti som jag lagt ner tusentals timmar för och betalat medlemsavgifter till i mer än 30 år.

HADE JAG KUNNAT FÖRESTÄLLA MIG HUR DJUPT partiet kunde sjunka i åtrån efter ett par statsrådsposter då hade jag, vid vårens kongress, röstat för att avbryta det rödgröna samarbetet.

Men kanske det finns en acceptabel förklaring till att partiet var beredd att sälja arbetslösa fritidspolitikers demokratiska rättigheter för några statsrådsposter. Det är bara det att ingen har avslöjat den rödgröna framsyntheten med en sådan politik.

Om det finns en acceptabel förklaring så vill jag även att Lasse eller någon annan partistyrelseledamot förklarar hur i helskotta Vänsterpartiet kan acceptera att behålla a-kassedeltidsregler som framförallt drabbar arbetarklassens kvinnor? Till dess motsatsen är bevisad misstänker jag att partistyrelsens feministiska praktik saknar arbetarklassperspektiv.

Finns det ingen acceptabel förklaring utan att det bara är åtrån till statsrådsposter som är den enda förklaringen till att Lars Ohly och Vänsterpartiet har hamnat i knäna på Reinfeldt i frågan, då tycker jag att partistyrelsen ska fundera på om de inte är skyldiga någon/några en ordentlig pudel och ursäkt. Därefter borde de försöka fundera ut någon slags kontrollmekanism som gör att partiet inte slår på t.ex. arbetslösa i sin maktåtrå.

ÄVEN OM LARS OHLY ÄR/VAR BEREDD att sälja ut mina och andra arbetslösa deltidspolitikers demokratiska rättigheter så önskar jag att Ohly sitter kvar även över valet 2014. Med Lasse Ohly som partiledare finns trots allt hoppet att partiet ska kunna bli ett verktyg, ett redskap för vi som tror att det är möjligt att bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det samhälle som vi har idag. D.v.s. bygga ett samhälle som kännetecknas av att det ”istället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”, som Marx och Engels formulerade slutmålet 1848.

Skulle Lasse Ohly avgå redan vid kongressen till våren 2012 är jag rädd att Sjöstedtismen skulle göra sitt definitiva intåg i partiets politik. Det skulle innebära att partiet definitivt stannar vid att vara en pratkvarn som – för att sno några ord från Karl Marx föreläsning inför Första internationalens generalråd sommaren 1865 – ”inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att söka bli hävstång för att slutgiltigt… avskaffa lönesystemet.”

Det enda positiva med en sådan utveckling är rent privatekonomiska. Med nuvarande medlemsavgift skulle jag spara 300 kronor per år till dess träfracken dras på.

Inte riktigt klok

2010-06-16T21:03:00.004+02:00

Tänkte vänta till efter valet med att skriva fler artiklar till denna blogg. Men beskedet att Martin Lindblom slutar på LO-tidningen redan till hösten gör att jag känner mig tvungen att redan nu kommentera det enda refuseringsbrev jag sparat.

Fram till när jag fick Martins refuseringsbrev hade jag gått omkring och trott att en debattredaktörs uppgift vara att stimulera till debatt.

”Tack för debattartikel. Jag har dock inte plats för den – dels p g a utrymmesskäl, men dels och främst för jag tycker du ger en vilseledande beskrivning av vad som står i demokratirapporten”, skrev Martin Lindblom refuseringsbrevet till mig den 3 april 2000.

Den demokratirapport det handlar om är LO-rapporten Frihet tillsammans, en rapport som kom ut inför LO:s kongress 2000.

Min, av Martin refuserade, artikel begränsade sig till synpunkter på tre meningar på sidorna 58-61 i den drygt 250-sidiga rapporten. Två av meningarna får blodtrycket att stiga och den tredje är så enfaldig att den förorsakar tre sömnlösa dygn och en traumatiserad dotter.

Höjer blodtrycket
”Föräldrarna som kan ta för sig väljer ’en bra skola’ istället för att medverka till att göra den ursprungliga skolan bra för sina egna och andras barn. Skolan får ett marknadsuppdrag vid sidan av det demokratiska uppdraget”, läser jag i Frihet tillsammans på sidan 58.

Det är den andra meningen i ovanstående citat som höjer blodtrycket. Ty det ideologiska förfallet måste ha gått oerhört långt ifall hela LO-ledningen går omkring med villfarelsen att skolan i vår politiska ekonomi inte skulle ha ett marknadsuppdrag. Skolan har ju i själva verket varit duktig på att reproducera den arbetskraft som de kapitalistiska marknadskrafterna efterfrågat.

Men vad ska en förvänta sig av en LO-ledning när fem professorer i DN anno 2008 kan pränta: ”På ren svenska håller vi sålunda på att få en klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!”

Professorernas formulering är ett uttryck för att man inte behöver vara bildad trots att man är långtidsutbildade. Själv undrar jag vilken planet såväl dåvarande LO-ledning som de fem professorerna befunnit fram till 2000 respektive 2008.

Skolan har ju alltsedan vi fick folkskolestadgan 1842 varit duktig på att leverera den arbetskraft som kapitalet efterfrågat. Och det har inte varit aktiva, kritiska och skapande människor som trott sig om att kunna förändra vårt kapitalistiska tjyvsamhälle i dess grundvalar.

En mening som gör mig bekymrad

”Barns möjligheter i livet får inte avgöras av de omständigheter som präglat deras uppväxt”, skriver LO-ledningen på sidan 59 i demokratirapporten.

Jag håller med dem om det borde vara så. Problemet är att dåvarande LO-ledning bara är inne på att ställa krav på samhället och invänta att skolan skulle leverera. Det finns tyvärr inte ett enda ord om hur vi fackligt kan arbeta på arbetsplatserna syftande till att barns möjligheter i livet inte ska hänga på deras uppväxtvillkor. Och det trots att LO-rapporten inleds med text om syftet med rapporten där det bl.a. skrivs ”Huvudinriktningen har varit att fokusera på kraften i vår egen organisation, av att vara många i en gemenskap som med gemensamma ansträngningar ger frihet tillsammans”.

Tre sömnlösa nätter

När jag, cirka 00.15 onsdag 28 mars 2000, på sidan 61 i demokratirapporten läser ”Grunden till det livslånga lärandet läggs redan i skolan”, då flyger jag upp ur sängen och utbrister.

– Men vad i helvete!

– Har du blivit tokig? Lägg dig och sov, säger min hustru.

Jag förmår inte somna. Istället går jag upp till kontoret och fortsätter läsa, läser bl.a. inledningen på nytt. Börjar räkna och kommer fram till att det är minst en fyrtiosjuhövdad församling, inklusive LO:s ledning, som accepterat att ett så enfaldigt påstående, som att grunden till det livslånga lärandet läggs redan i skolan, tryckts.

Mina barn – idag vet jag även mina barnbarn – är födda med lusten till livslångt lärande. Med bestämdhet hävdar jag att också andras ungar föds med denna lust.

Dåvarande LO-lednings enfaldiga påstående om var lusten till livslångt lärande grundläggs spelar ingen roll för det barn som – redan vid födseln – hade omdömet att välja ett vuxennätverk som uppmuntrat, stimulerat och varit föredöme så att deras lust till livslångt lärande kunnat bestå fram till skolstarten.

För de barn som vid födseln inte förstod hur viktigt det är att välja sitt vuxennätverk är de fyrtiosjuhövdade skribenternas enfald mindre bra. Det kan bli förödande. Ty har vi vuxna lyckats ta död på barns medfödda lust till livslångt lärande redan när de börjar skolan är det mycket stor risk att skolan inte kommer att kunna återuppväcka medfödda lärandelusten igen.

Det är för mig därför skrämmande att en LO-ledning, med en ambition att med demokratirapporten tillvarata kraften i vår organisation, inte har ambitionen att öka utbudet av vuxna som har insikt om hur viktigt det är att de uppmuntrar, stimulerar och är föredömen så att kommande generationer barns medfödda lust till livslångt lärande icke släckts före skolstarten.

Traumatiserad dotter

Efter att i stort sett ha varit vaken i tre dygn för att läsa Frihet tillsammans och skriva en debattartikel färdig bestämmer jag mig för att gå och lägga mig efter att ha sett Rapport kl. 19.30. Problemet är att jag somnar i vardagsrumssoffan.

Trots flera försök lyckas ingen väcka mig förrän kl. 23.00 då min dotter får liv i mig, som hon trodde.

På lördag morgon fick jag veta att jag då rest mig upp, stirrat min dotter i ögonen och sagt.

– Det vet du väl, likaväl som jag, att vi lever i ett klassamhälle.

Därefter hade jag backat tillbaka och lagt mig i soffan och fortsatt sova.

– Du kan inte vara riktigt klok! svarade min dotter och flyttade sedermera till Daskalio i Grekland.

Denna fredag kväll måste ha varit ett riktigt trauma för min nu 30-åriga dotter. När jag så sent som i våras besökte henne pratade hon om denna kväll i april 2000.

Artikeln publicerades

Debattartikeln publicerades, dock inte på debattsidan i LO-tidningen utan på kultursidan i Norra Västerbotten (pdf. 2,5 MB).

Jag har läst igenom artikeln och även skummat demokratirapporten. Jag tycker inte, som Martin Lindblom skrev i refuseringsbrevet, att jag gav en vilseledande beskrivning av de delar i rapporten som jag ville ha en debatt om.

I huvudfrågan har jag inte ändrat mig. Det är lika enfaldigt idag att påstå att grunden till det livslånga lärandet läggs i skolan. Tyvärr verkar många vuxna leva med den villfarelsen fortfarande, en förbannelse som leder till att många barn går vilse i den grammatik som är a och o för att klara skolmålen.

Lycka till med ditt pensionärsliv, Martin Lindblom!

Startar ProletärProcess idag

2009-12-20T23:12:00.000+01:00

Efter flera års funderande har jag nu kommit till skott. Jag startar idag denna blogg.

Jag börjar vara rätt gammal och ser risken att jag kan ska komma att avtackas för mina insatser inom arbetarrörelsen.

För att förhindra att jag slutar som den bittra gubbdjävel jag för några år sedan bestämde mig för att inte bli måste jag bearbeta och skriva av mig lite av frustrationer och tankar som är sprungna ur drygt 30 års facklig politisk kamp.

Därför startar jag idag ProletärProcess, en blogg som ska handla om processen mellan vänsterjag och högerjag i huvudet.

Efter att 1996 ha slutat i Vänsterpartiets partistyrelse satt jag fram till i oktober 1997 och skrev på en facklig politisk debattbok. Bokprojektet avslutades när LO kom med en ny rapport i serien ”Kultur klass och kön”. Istället för att skriva på debattboken blev det jobb med Metall avdelning 49:s projekt ”Boken, språket och metallaren i informationssamhället” i tre år.

Projektet bedrevs hösten 1998 till våren 2001, dels på avdelningens arbetsplatser och dels i gymnasieskolan i Skellefteå. För det projektet belönades jag 1999 med Svenska barnboksakademins eldsjälspris.

Prologen i den fackliga politiska debattboken var ett LO-sektionsmöte i Skellefteå den 10 februari 1988. LO:s dåvarande avtalssekreterare, Harry Fjällström, var med. Som kuriosa kan jag berätta att jag i somras intervjuade den nu 80-årige Harry i ett annat ärende och då berättade om att han var med i den ofullbordade boken).

På Skellefteå LO-sektions möte ställdes ett stort hopp om att sakernas tillstånd skulle ändras om en snubbe som inte var närvarande slog näven i bordet.

I den ofullbordade bokens första kapitel var den frånvarande snubben huvudperson. Den 26 oktober 1996 kom han till Skellefteå för att tala under rubriken ”Rättvisa i Sverige”. Kapitlet handlar framförallt vad snubben inte sa under de 42 minuter han talte men som han borde ha tagit upp ifall ambitionen var att realisera rubriken för mötet.

Förkortade och omskriva artiklar av prologen och kapitel ett av den ofullbordade boken kommer jag att publicera på denna blogg.

Jag har varit väldigt rädd att Martin Lindblom ska sluta på LO-tidningen före jag hunnit publicera det enda refuseringsbrev som jag sparat av alla jag fått.

Det refuseringsbrevet hade jag tänkt publicera och kommentera på denna blogg. Ty av alla refuseringsbrev jag fått är Martins det mest korkade. Han nöjde sig inte med att hänvisa till utrymmesbrist utan fortsatte med att skriva om varför han refuserade min artikel.

Bland annat om detta vet jag att jag ska skriva på denna blogg. I etiketterna nedan ser Du vad bloggen kommer att handla om.

Jag kommer inte att behandla och kommentera dagsaktuella spörsmål. Det gör jag istället här.